Quantcast
Channel: Glamourpsykologen » Being a Mother
Viewing all articles
Browse latest Browse all 16

Slutet på min förlossningsberättelse (del 5), och förmodligen mitt längsta blogginlägg ever.

0
0

 
DSC_0012

 
 

Det här var den absolut sista bilden som togs på mig som gravid – senare samma natt gick vattnet när jag reste mig upp för att smita in till badrummet. Och sen kom han, Alexander.

Två månader för tidigt.

Kanske dags att vi tar å avslutar den där förlossningsberättelsen nu då mina vänner.

Bättre sent än aldrig, som man ju säger… ;)

 

Men först vill jag berätta att veckan som passerat har varit asjobbig.

Jag vill inte vältra mig i det just nu, men sammanfattat kan jag säga att jag fick ett smärre trötthetssammanbrott, ringde hem min sambo i total panik och sen tog det ett par dygn innan jag började känna igen mig själv igen. Och detta först efter att jag tagit min tandborste och åkt till första bästa hotell och checkat in i ett enkelrum enbart för att efter att ha knaprat i mig några Stilnoct äntligen kunnat somna och sen sovit 14 timmar på raken.

 

Som sagt, framöver tror jag att vi ska prata lite mer om det här på bloggen, hur man trots att man vill vara världens bästa mamma (eller kanske just därför) kan halvt tappa förståndet av för lite sömn och för mycket bebisansvar.

 

Men det tar vi sen.

Nu är min man hemma, och han viker inte från min sida förrän vi bor ihop igen på full tid.

Bara två knappa veckor kvar till flytten nu.

 
 

DSC_0014

 
 

Men förlossningen ja.

Den barnmorska som blev den som följde mig genom förlossningen ända till slutet var alltså den helt fantastiskt enastående Elisabeth, lite äldre än dom två barnmorskorna jag hann träffa där under natten innan hon gjorde entré och, som det kändes för mig i alla fall, tusen gånger mer erfaren. Hon tog kommandot direkt, och innan jag ens hann blinka hade hon bytt mina av både svett och andra kroppsvätskor genomblöta lakan. Jag och min sambo bara tittade på varandra i nån sorts samförstånd; nu kändes det tryggt.

 

Men om nu Elisabeth var effektiviteten själv, så blev jag lite full i skratt av kontrasten mellan henne och hennes högra hand, undersköterskan Dina.

Dina skred in i rummet i Elisabeths kölvatten, och då menar jag verkligen skred. Typ som en Lucia, eller kanske mer likt en drottning från fjärran land med sitt långa svarta flätade hår och vackra mörka hy. Hon talade med stillsam, djup röst på lite bruten svenska när hon kom in lite då och då och tittade till mig och försäkrade att allt skulle gå bra.

 

Det är ju på ett sätt betryggande med en sån lugn person under en sådan tilldragelse som en förlossning, men vid några tillfällen var hon faktiskt för lugn.

Som när en sån där ultraljudsgrej jag hade på magen plötsligt slutade fungera och Elisabeth tappade kontakten med Alexander, vi kunde inte längre höra hans hjärtslag eller se hans puls. Då sa hon åt Dina att snabbt hämta en ny sån där vad-det-nu-kallas som skulle sättas på min mage, och Dina skred iväg ut ur rummet.

För att sen, efter en alldeles för lång stund, komma tillbaka tomhänt.

 

Hon kunde inte hitta det Elisabeth hade bett om, men Elisabeth skickade direkt iväg henne igen och sa att vi behövde den-där-grejen och att det var bråttom.

Så när Dina återigen kommer tillbaka utan den, och bara stillsamt konstaterade att hon inte hittat någon, då brast det för mig. Jag vände mig mot Dina och grep tag i hennes vita rock och väste ”nu går du in i första bästa förlossningssal här bredvid min och SNOR DERAS, OM DU SÅ SKA SLITA DEN FRÅN MAGEN PÅ EN ANNAN KVINNA!!”.

 

Nu får vi hoppas att hon inte gjorde det, slet den från magen på en annan blivande mamma alltså, men tro det eller ej – Dina dök snart upp med en sån där ultraljudsmojäng i handen och meddelade glatt (men fortfarande mycket stillsamt) att hon faktiskt hade snott den från ett annat förlossningsrum…

 
 

DSC_0011 - Kopia

 
 

Trots att jag hade väldigt intensiva värkar så hanterade jag dom ändå ganska bra. Så småningom fick jag den där epiduralen som jag var så rädd att det skulle bli försent för (såna skräckhistorier har man ju hört ganska många av) och visst var det en lättnad, men då var det ganska nära slutet och som sagt – jag hade fixat det ganska bra ändå. Mycket tack vare Elisabeths påminnelser om att ju mer jag spände mig desto ondare skulle det göra, så när värktopparna kom gjorde jag mitt bästa för att andas lugnt och slappna av. Självklart var min sambos stöd ovärderligt under hela förlossningen, han höll i mig och kramade mig när värkarna kom vilket fick mig att känna mig mindre ensam med bördan, så att säga.

 

Sen gick det ganska snabbt mot slutet. Jag hade viskat till min sambo att innan klockan 12 skulle vårt barn vara här, det bara visste jag, och någon gång efter klockan elva där på förmiddagen så kände jag bara plötsligt att holymoly, nu är han verkligen på väg!

”Tryck på knappen, tryck på knappen” flämtade jag till min sambo som inte var sen att pressa på larmknappen. Och vem kommer inglidandes tror ni?

Jo, Dina förstås.

”Elisabeth lite opptagen i annat rom” förklarade hon sävligt för mig, ”kommer snart”.

”Okej!” ropade jag tillbaka, ”men det är nog lite bråttom för nu tror jag barnet vill ut!”

Efter att ha klappat mig lite på armen lommade Dina iväg igen, föga påverkad av vad jag just sagt.

 

Sen dröjde det inte länge förrän jag var tvungen att trycka på larmknappen i panik, för nu kände jag att oavsett om Elisabeth var upptagen eller ej så var Alexander i snabbt antågande.

Något som vår efterlängtade barnmorska såg med en gång när hon dök upp i dörröppningen, så sen gick det väldigt fort och från ingenstans drog hon ut nån form av stöd att vila benen i och plötsligt skulle jag alltså krysta. Eller ja, i det läget så är ju trycket från bebisen så enormt att det känns som att man ska sprängas och man måste liksom krysta.

 

Och då, mina vänner, fick jag panik.

Det var så fruktansvärt obehagligt att känna att något inom mig pressade sig neråt med obönhörlig kraft, något som absolut inte skulle kunna komma ut den vägen, det blev jag plötsligt övertygad om. Jag såg mig runt i rummet och tänkte att herregud, dom tror verkligen att det här ska gå! Det är bara jag som har fattat att det här är en omöjlig ekvation, det kommer inte att gå att få ut denna jättekoloss via den lilla öppningen, HJÄÄÄLP!

 

Jag började hyperventilera och skrek rakt ut att ”det här gååår inte!!”.

Min sambo har berättat att det var ett par läskiga minuter när jag var helt panikslagen och Elisabeth och läkarteamet som hade tillkallats för att ta hand om Alexander när han väl kommit ut plötsligt blev väldigt allvarliga och bekymrade. Jag minns att jag hörde dom mumla något till varandra om att ”barnets hjärtslag var försvagade” och att ”barnet måste ut – nu!” och sen vände sig Elisabeth mot mig och sa med hög och auktoritär men ändå på något sätt lugnande röst att ”nu gör du det här, du klarar det. När nästa värk kommer, då pressar du allt du har”.

 

Och min sambo tog båda mina händer, jag minns hans ansikte alldeles framför mitt och hur hans ögon såg in i mina, uppmuntrande och stöttande. Och då, på något himla vis, så gjorde jag det. Jag tog i och pressade trots att det var den absolut mest obehagliga och läskiga känslan nånsin – jag var övertygad om att jag skulle spricka sönder från topp till tå ungefär.

(Vilket jag till min förvåning inte alls gjorde – tack vare min skickliga barnmorskas proffsiga grepp så gick jag inte sönder ens en millimeter. Otroligt.)

 

Jag behövde inte krysta många gånger innan Elisabeth plötsligt säger att ”en gång till, sen är han ute!”. Och sen – den där otroliga känslan när barnet glider ut, hal som en tvål.

Min sambo var så fokuserad på mig att när jag ropade ”han är här, han har kommit!” så blev han helt överrumplad. Sen lades Alexander faktiskt upp på mitt bröst en kort stund, något man oftast inte gör med prematura bebisar men läkarteamet gjorde bedömningen att han såg så pass stark ut att han klarade det.
Åååh, jag minns hur jag sa om och om igen till min man att ”se så sööt han är, titta så fin!”. Jag blir så full i skratt nu i efterhand när jag ser dom skakiga mobilbilder som min man knäppte under den stunden – lille Alexander är bedårande just för att han är min lille Alexander, men rent objektivt så ser jag ju att han ser ut som en liten hoptryckt lilafärgad Gremlin.

Mitt lilla monster. 

 
 

DSC_0034

 

DSC_0103 (2)

 

DSC_0089 - Kopia

 

DSC_0446

 
 

Sen lyftes Alexander ifrån mig, och läkarteamet tog vid. Han lades direkt i en kuvös som redan stod och väntade direkt utanför dörren, och sen bar det av mot neonatalavdelningen. Min sambo följde naturligtvis med honom, medan jag låg kvar och blev omhändertagen.

Jag har hört hur en del kvinnor inte vill något hellre än att sova efter sin förlossning, kanske inte minst dom som liksom jag anlänt till BB mitt i natten. Hade någon frågat mig innan, så hade jag helt klart trott att jag skulle tillhöra den skaran. Men icke – jag var superpigg!

Fullkomligt i gasen pladdrade jag glatt med all vårdpersonal som fanns i närheten, hög på hormoner förmodligen.

 

Ja ni.

Sen började den långa resan med att vårda Alexander på neonatalen, och att till slut, äntligen, få hem honom.

Vi fattade ju inte då hur länge han skulle stanna på sjukhuset, och hur påfrestande det skulle bli. Jag minns att min sambo frågade barnmorskan om hon trodde att vi kunde få åka hem med honom redan samma dag, och hur hon då tittade på oss med en blick som signalerade att vi inte alls hade förstått läget innan hon rakt ut svarade ”inte en chans”.

 

Men nu är han alltså hemma.

Och jag slås fortfarande, nästan varje dag, av att det – på riktigt – känns som ett underverk.


Viewing all articles
Browse latest Browse all 16

Latest Images

Trending Articles


Tillstånden inte i skick för Scorpions konsert i Jakobstad


Dödsfallsnotiser


Tre brandbåtar ryckte ut för att släcka brand på Halsö


HG7


Malin Åkerman och Roberto Zincone skiljer sig


Mohammed döms för att ha våldtagit 13-åring


Benjamin Ingrosso om att vara gay


Våra vackraste blå färger


Napp 2-pack Happy Glow


Kristinestad får ny MI-rektor